Journalisten Tomas Gunnarsson driver den populära bloggen Genusfotografen. Han har under de senaste åren uppmärksammats för utställningen ”Stötta manligt företagande”, bildhandboken ”Bilder som förändrar världen” och en serie normkritiska underklädes- och anatomibilder i samarbete med Wikimedia Sverige. I vintras gav han sin uppskattade föreläsning i Ljusdal och under våren har kommunen och turismen samarbetat med Tomas i en kurs kring normkritiskt bildspråk.

 

Hej Tomas! Hur arbetar en genusfotograf?

Jag ifrågasätter, granskar, belyser och föreläser kring genus och normer i bildspråket. Till exempel ser vi ofta bilder på kvinnor som ler och behagar, medan männen skildras nerifrån som gör personen på bilden mäktigare. Kvinnor sexualiseras ofta, även i sin yrkesroll, medan män fotograferas i sin arbetsmiljö vid skrivbordet eller i yrkesuniformen. Det förmedlar att kvinnan är sårbar, och att mannen måste vara seriös och dominant. Men vi är ju så mycket mer än våra kön.

För 10 år sedan arbetade du som journalist i dataspelsbranschen och du reagerade redan då över hur olika kvinnor och män framställdes?

Ja, tekniktidningen som jag arbetade för hade bara män och robotar på omslaget. Jag var själv en del av det och skäms för mina bilder från den tiden. JAG har reducerat folk till sitt kön, JAG har bett kvinnliga konstnärer slänga med sitt hår, JAG har fotat män hela dagar utan att be dem kolla in i kameran en enda gång. Hur kunde jag behandla folk så olika? Kort därefter började jag plugga genus.

2012 analyserade du bilder från ett nummer av tidningen Xpress. På bilderna kan man se Sverifes mästerkock-vinnaren Louise Johansson i långklänning i ett kök, barfota och hållandes i en slang medan hon förföriskt ser in i kameran. Hon syns även slicka en vattenstråle från en köksslang. Kritiken fick genomslag och lockade fram en ursäkt från marknadschefen, och produktionsbyrån blev senare utbytt.

Ja, jag publicerade bilderna på min blogg och inlägget fick stor spridning. Jag föreläser fortfarande för folk som ser dem för första gången och alla blir lika chockade varje gång. Men jag kan tycka att det är synd att tidningen bytte produktionsbolag Jag vet inte om det berodde på min kritik, men alla borde få chansen att rätta till sina fel. Varför inte skicka dem på en genuskurs istället?

Året därpå delade du ut priset ”Årets sexist” till klädkedjan American Appereal och kritiserade dem för en reklamkampanj. Beskriv bilderna. 

De föreställde en unisexskjorta där männen bara stod rakt upp och ned och kvinnor kröp runt med bara skjortan på sig. Många bilder togs av vd:n själv, som senare sparkades. Butiken har inte längre några butiker här i Sverige. Har jag haft en liten del i det så är jag nöjd.

Reklambilder från klädkedjan American Apparel.

Du har blivit stämd för brott mot upphovsrättslagen, i samband med att du publicerat deras bilder som dåliga exempel utifrån ett normkritiskt perspektiv. Borde de inte tacka dig istället? 

De flesta tackar mig faktiskt. De flesta inser att min kritik kommer att göra deras bilder bättre, och väljer att se det som ett verktyg.

Jag har inte förlorat i någon rättegång än så länge, men en förening gick hela vägen till högsta domstolen. Jag bryter ju mot lagen, eftersom den tyvärr säger att man inte får granska någon annans verk i digital form. Det gör det jättesvårt att kritisera reklam och min förhoppning är att lagen ändras.

Har du ovänner? 

Inte bland människor jag möter men de finns på Internet. Det går i vågor, men jag får inga grova hot eller våldtäktshot som kvinnor som föreläser om samma ämne får. Jag får mest fakturor från fotografer istället.

Varifrån kommer ditt mod?

Jag är väl den jobbiga typen. Jag är eleven som alltid rättade läraren på högstadiet och fick självförtroende av det. Jag bestämde mig tidigt för att inte följa strömmen.

Är genustänket större i dag än när du påbörjade ditt arbete?

Ja och nej. Det är svårt att skaka av sig den långa traditionen av bilder som förstärker stereotyper, men samtidigt är vi fler i dag som tar ut svängarna och tänker aktivt på mångfald och jämställdhet. Nu är vi snabbare på att kritisera sexism och stereotypa bilder, till exempel om det gäller personer med funktionsnedsättningar eller transpersoner. Men det finns fortfarande hur mycket som helst att göra och jag skulle lätt kunna jobba ihjäl mig. Samtidigt måste ju ansvaret vara allas.

Du utbildar olika kommuner i genusmedvetet och inkluderande foto, och nu har turen kommit till oss i Ljusdal. Vad hoppas du kunna lära oss? 

Jag vill öppna era ögon och hoppas kunna peppra er med övertydliga bilder som gör att de aldrig kommer passera obemärkt igen. Ni kommer förmodligen inte kunna gå förbi tidningshyllan utan att bli tokiga!

Ur bildhandboken ”Bilder som förändrar världen” i samarbete med Gävle kommun.

Du har fått ett exemplar av Slottemagasinet#03 i din hand. Vad kan vi bli bättre på i detta nummer?

På minussidan: På omslaget porträtteras en kvinna som tränar MMA – men var är hennes handskar? Det här är en typisk fälla, att vi glömmer kvinnors arbetsuniform. Hur hade ni fotograferat en man i samma position? Skulle ni be honom le på samma sätt som kvinnan gör?

På plussidan: Tidningen innehåller bilder på fler kvinnor än män och det är ovanligt. Fortsätt så!

Låt oss drömma. Hur vill du att de svenska tidningarna ser ut om 10 år? 

Jag hoppas att alla möjliga ska kunna känna igen sig och att inte bara vita, snygga, välutbildade medelklassfamiljer ska porträtteras utan att mångfalden ska speglas. Personer som bryter mot olika normer ska få representera människan, och inte enbart de gånger när vi rapporterar om Pride-festivalen eller Paralympics. Jag hoppas att män tillåts vara sårbara och sexiga oftare på bild, och att kvinnors styrka fångas istället för att slätas över av glittrande leenden.

Vilka tidningar inspireras du själv av?

ETC och Västerbottenskuriren, eftersom de alltid räknar hur många kvinnor och män som syns och alltid försöker ligga på 50/50. Veckans affärer, eftersom de tagit till sig av tidigare kritik och numera publicerar rättvisa porträtt på kvinnliga företagare. Och Gävle för att nämna en kommun, som har fortsatt med bildtänket efter mitt jobb där. Bland annat i utställningen ”100 Gävlebor”, som synliggjorde 100 helt vanliga personer. Och nu ska metoden som vi arbetade efter dessutom spridas internationellt.

En sista fråga. Vad ger dig livskraft?

Jag gillar naturen och tränar thaiboxning. Men jag jobbar mycket och har knappt något privatliv längre. Jag behöver nog hitta en hobby och funderar på att börja sticka.